Superficial Ragdoll

Frågor min älskade vän Pamela messar mig och vill ha svar på:

Med facebooks hjälp vaknar jag upp och inser att det inatt var Eurovision Song Contest, eller som den trendar på twitter #esc. Jag visste att det var nu i dagarna men hade ingen koll på exakt när. Jag visste faktiskt inte heller vilken låt Sverige bidrog med. Jag är nämligen så totalt ointresserad att det automatiskt slår lock för öronen när det rapporteras om Eurovision eller Mello. 

Eurovision Song Contest är en vulgotävling för folk utan smak. Glammiga kläder, galna tonartshöjningar och scenframträdanden som på alla sätt är over the top. Sådant brukar jag gilla! När jag var barn var det en av årets höjdpunkter. Jag och min lillasyster hade löfte om att stanna uppe tills heeeela programmet var slut. Vi fick äta i vardagsrummet (detta var en stor händelse när vi var små, smula och kladda där inne!), äta godis och dricka läsk.

Eftersom vi är morgonpigga och kvällströtta varelser orkade vi aldrig hålla oss vakna till slutet. Det visste förstås mamma och därav kom sig kanske löftet om att få vara uppe. När våra huvuden började nicka och ögonlocken falla bäddades vi ner under vardagsrumsbordet. Där låg vi nära varandra och somnade till tonerna av något obskyrt från Balkan. Någon gång under natten bars vi upp till våra sängar och vid förvirrat uppvaknande fick vi veta att Carola vunnit. Leende kunde vi somna om.

Nu är ingenting magiskt med Eurovision längre. Ingenting känns stort eller spännande. Man skulle kunna tro att det har med min musiksmak att göra, men det är inte det som är huvudproblemet. Det är helt enkelt inte roligt längre. Jag kan inte uppbåda tillräckligt mycket energi för att ens bli lite patriot en stund. Dessutom äter jag var jag vill och så mycket godis jag känner för. 

Det jag kan sakna, när jag ser alla andras statusar om hur familjen sitter bänkad, är just TV-myset. Hur både barnlösa par och storfamiljer samlas kring något.  Äter, pratar och engagerar sig tillsammans.  Men det gör jag och Sam Bo också. Fast till dålig sci-fi.

Meddelande:

Från en som möter tonåringar varje dag, till föräldrar som förskjuter sina barn på grund av icke heterosexualitet: Om ditt största problem med ditt barn är att hen älskar någon, av vilket kön det vara må, då har du inget problem!

Slut på meddelandet!

...when the rain starts to pour



Om någon sitter och funderar på vilken sorts vän jag är så kan jag klargöra det här och nu. Jag är den sortens vän som inte bara hänger med på skämsbandet Nickelback. Jag lär mig också låtarna! För att det vore att förstöra min väns upplevelse att bara stå där som en saltstod. Jag tänker sjunga med och låta mig svepas in i masshysterin. Kanske köper jag till och med en t-shirt. För vad gör jag inte, för en härlig helg med Linda!

Här är den pinsammaste låten som jag har övat på:



Jag vill alltså påpeka att detta är en ren act of friendship. Det är inte alls så att jag hoppas på att det ska generera nakenkontakt eller tungbrottning. Vem tar ni mig för?

I hate my life and I wanna die. 'Cause I aint got no iPhone!




Och med detta ville jag bara säga att min telefon gör lite som den själv vill numera. T.ex. roar den sig med att lite random para ihop namn och telefonnummer bland kontakterna. Det resulterar i intressanta saker som att man skriver följande sms: "Hej älskling! Ska vi åka hem tillsammans? ;)" och skickar det till sin elevs mamma. Hurra!

När jag inte svarar på sms betyder det inte att jag blivit för fin för er. Det betyder bara att jag inte har fått dem. När jag ringer er mitt i natten och låter er lyssna på mina snarkningar är det inte för att jag inte respekterar er sömn. Jag har bara en busig telefon.

Jag gör inte mina mobilinköp själv. Sådant är för jobbigt. Jag talar bara om för Sam Bo att den har slutat fungera och inväntar det tillfälle då han har tid att släpa sig iväg och köpa mig en ny. Sedan står det där en glänsande låda på skrivbordet när man kommer hem. Tyvärr verkar denna telefonfé för tillfället upptagen med att tjäna pengar och skydda landet. Så jävla dålig stil!

Eftersom jag just nu mest deppar och käkar allergimediciner är jag inget roligt sällskap. Ingen rolig bloggare heller. I ett försök att fylla mitt liv med mening tränar jag. Zumbathon, vårrus, spåret i skogen. Varenda fitness-app är igång och käkar batteri. 

Av någon märklig anledning finner jag monotona och repetetiva rörelser mycket givande just nu. Att röra mig på ett visst sätt, i en viss takt och bara lyssna till mina fötters upprepade rytm tömmer min skalle. Tankarna kommer fortfarande till mig, men likt dimma löses de upp innan jag hinner få fatt i dem. De kommer och de passerar. På kvällen är kroppen trött och hjärnan låter den sova.

Jag har nu anmält mig till ett BOX marathon och undersöker i skrivande stund möjligheten att delta i ett zumbathon i sthlm. Allt för att hjärnan inte ska hinna tänka på allt som känns tungt.

Håll i hatten nu, för här kommer det omvälvande information. Jag har lagt ner berusningsdrickandet! Jag har druckit alkohol, till exempel på Valborg. Då drack jag två glas vin och två snaps. För mig motsvarare det ungefär en fingerborg alkohol om man jämför med vem som helst med en normal toleransnivå. Men jag har inte berusat mig.

Jag kommer inte ihåg när jag senast var berusad, men det är nog ett par månader sedan. Jag saknar att dricka. Eller nej, jag saknar idén om att dricka. Jag kan sakna den dekadens jag omgett mig med och den bekymmerslöhet jag känt då jag glatt druckit vin ioch drinkar i tid och otid. Frukost, säger du? Inte utan ett glas rödtjut i alla fall! 

Jag saknar också filtret som alkohol utgör. Den lilla plastfilmen mellan mig och världen som suddar ut alla skarpa konturer. Den som får mig att tro att även jag blir mindre definierbar för omvärlden. Enligt samma princip som att jag blir osynlig om jag blundar. När alkoholen i själva verket är en envägsspegel. Alla kan titta in och se mig, medan jag bara ser en obekväm bild av mig själv.

Mitt val att inte inte berusa mig genererar tusentals frågor. Många fler än mitt återkommande val att bli packad. Viktigast av allt verkar det vara att få veta när jag tänker börja berusa mig igen. Och det har jag inget svar på. Jag kommer inte svara aldrig på den frågan. Jag kommer heller inte ange ett datum. Jag kan heller inte svara "när jag känner att jag vill". Det enda vettiga svaret är egentligen: när jag känner att jag inte så förbannat jävla gärna vill.

Igår deltog 8000 kvinnor i Vårruset. Som vanligt var jag uppspelt som en hundvalp med damp. Det blir allt som oftast så när jag deltar i något som kvinnor gör som grupp. Jag vill nosa på alla och jucka lite på deras ben. Jag springer runt, runt som om jag jagade min svans. "Här är jag! Se mig! Välj mig! Bli min vän!"


Såhär såg starten ut

Redan när vi vallades mot uppvärmningen hade jag gåshud och dansade och sjöng "Dansa! Pausa!"med hänvisning till att förflyttningen ideligen stoppades upp. Tänk om vi alltid enades såhär! En 8000 kvinnor köttmur! 




(Jorå..det kommer nog svettiga bilder på mig och min medalj. Lila band i år! )

Nu är det långhelg. Fyra dagar ledigt. Detta tänker jag fira in med att hoppa i ett par tre nummer för stora mjukisbyxor och göra en hårinpackning. Finalen på det vilda partyt blir ett bad med rosa bubblor.

Idag blev jag officiellt arbetslös från och med 21:a juni. Jag var förstås förvarnad om det och väl insatt i läget. Norrköping stänger 5 grundskolor på grund av för dåligt elevunderlag. Sist in, först ut. Det är rimligt på alla sätt och vis. Ändå känns det förjävligt.

Någonstans inom mig gick jag tydligen och hoppades ändå. Att det skulle lösa sig. Som det har gjort alla andra gånger när min tjänst har avslutats. Men den här gången ser det oerhört dystert ut, med tanke på hur många erfarna, lasade, lärare som blir över när man klappar igen fem skolor i en inte alltför stor stad. 

Det jobbiga är delvis det ekonomiska bakslag detta kommer innebära för ett mycket bekvämt par som sällan vänder kronor eller funderar särskilt länge på inköp. Men jobbigast av allt känns det just nu att jag har gett allt jag någonsin har haft och nu ska lämna allt. Jag har kämpat så mycket för att bygga relationer och skapa bra kontakt med svåra elever. Jag har lagt ner min obetalda tid för att hjälpa elever utan skolbakgrund med extra lästräning och stöd. Jag har gett av mig själv på ett sätt som har dränerat mig. Samtidigt har jag mött så många leenden och badat i kärlek medan jag har utvecklats både som lärare och som person. 

Jag är så mycket varmare som person nu än jag var för ett år sedan. Både kollegor och elever får komma närmare än de tidigare någonsin fått göra. Jag älskar mer och intensivare. Och jag sörjer djupare. Fy fan vad ont det gör. Att bara gå nu.

Scen: Solig söndagmorgon. Ett etablerat par i 30-årsålderna konverserar. Den ene berättar om sin zumbathonupplevelse. Den andre lyssnar.



Jag: Det var alldeles för mycket folk på för liten yta! Det räckte med att en kom i otakt så föll alla som dominobrickor.
Sam Bo: HAHA! Det är bra!
Jag: Vaddå bra?

Det finns olika sätt att spendera sin lördagskväll. Jag och mina homies gör det såhär:





ZUMBATHON! 3 timmar svett, skratt och dans.

Det är inte en slump att majoriteten av alla sexualbrottt, ja faktiskt alla brott, begås av män. Det har inte heller med kukar att göra, utan speglar en problematisk könsroll.

Alla män våldtar inte, alla män slår inte och alla män begår inte brott. Det känner jag faktiskt ingen som påstår. Men majoriteten av de som våldtar, slår och begår brott är män. Om vi inte kan diskutera varför det är så utan att alla de män som inte begår dessa handlingar får fullständig panik kommer vi aldrig lösa problemet. 

Självklart vill ingen man identifiera sig med våldsverkare och sexualbrottslingar. Jag uppfattar det som en helt naturlig reaktion att slå ut med händerna, hålla för öronen och skrika att man fan inte har något med dessa män att göra. Men sedan är det dags att komma över den initiala, förlamande rädslan och börja arbeta med problemet. Visst kan man som man ifrågasätta varför man ska behöva ta ansvar för andra mäns våld, men man bör då kanske ha i åtanke vem man anser ska göra det istället. 

Som feminist blir man ofta anklagad för att se alla män som ett kollektiv och inte som individer. Alla försök att diskutera och problematisera mansrollen slutar i att man anklagas för att hata alla män och se dem som djur. Det finns säkert en och annan person som kallar sig feminist och som bär på den åsikten. Men man behöver inte lyssna på dem. Man kan lyssna på mig! 

Kvinnor har tagit ansvar för kvinnor i alla tider. Annars skulle vi inte ha erövrat de rättigheter vi idag åtminstone formellt besitter. Det kom ingen snäll man och delade ut mänskliga rättigheter till kvinnor som tårglittrigt tog emot dem som en skänk från ovan. Det var med blod, svett, tårar och ibland med livet som insats som kvinnor tillsammans förändrade synen på kvinnors förmåga och rättigheter. Män kan också åstadkomma samma sak! Ni män kan själva ändra synen på er som ett våldsbenäget, förtryckande kollektiv! Men ni måste arbeta tillsammans!

Förtryck märks där motståndet finns. Kvinnor gör motstånd. Kollektivt motstånd. När ska män göra motstånd istället för att ynkligt pipa att ni är individer? Det behöver varken vara tidsödande eller logistiskt krävande. Det måste inte vara ett byggande av ett jourcenter för våldsbenägna män. Det behövs bara att man bestämmer sig för vad man tror på och vågar stå upp för det även när det är lite, eller jävligt, obekvämt.

Sitt inte tyst, nicka inte bifallande, skratta inte artigt när någon uttrycker sådant som skaver i dig. Gå inte in i ryggdunkande och försvar av sådant du inte tror på. Protestera när någon lägger skulden på brottsoffret. Säg ifrån när någon uttrycker sig sexistiskt. Gå inte stillatigande med på när andra kopplar samman manlighet med destruktivt beteende.

Jag är inte intresserad av att höra män förorättat klaga på att de buntas samman med idioter. Jag är intresserad av att se bevis på motsatsen. I åratal har man övat kvinnor i att säga nej. Säg nej själv! Säg nej till din trånga och destruktiva könsroll. 

...and I say
It's all right

Little darling, it's been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it's been here